FryWigander

     

Även denna dag var en hit, (om man bortser från att inte bilen startade efter söndagsmötet, p g a glapp i bilbatteriet - men det märkte vi först senare när vi redan mobiliserat hjälp från snälla Tobbe). Solen värmde gott från klarblå himmel och sken som guld på snön, som låg som fetvadd (kan inte säga bomull då det såg mycket tyngre ut...) på grenar och träd. Små spår avslöjade små skojare till djur, som färdats över vidderna. Termometern visade på dryga -5 grader. 

I lägenheten lagades det fiskpanetter och dillpotatismos. Sedan tog vi oss en liten promenix i denna kalla men vackra värld. Vi gick ner till sjön, där skridskoaktivitet pågick i det plogade spåret runt sjön. Jag blev ganska sugen på att åka skridskor igen men så mindes jag de stelfrusna tårna och jobbigt trånga, vita skridskorna från barndomen och då var jag plötsligt ganska nöjd igen med att traska omkring i mina stora lurviga vinterstövlar...

     

     

     

     

     

     

Det är en dag, när man har en normal ledig hemmahelg för första gången sedan den 6 december.
När man får ha hur lång sovmorgon som helst.
När man får ha linser.
När man får styla håret med sin nya stylingtång av märket ghd.
När man har perfekta, röda tulpaner på köksbordet.
När det är fullt med snö utanför.
När man har tid att måla en tavla.
När man får äta en god middag med kyckling.
När man får äta hemmagjorda semlor till fikat.
När man får tillbringa dagen med nära och kära.
När katterna sover sött och lugnt i sängen hela dagen.
Idag är en sådan dag.

     

     

     

Jaha, då var man längst ner på rankningen igen. Vi har nån form av praktik denna vecka, där vi ska lära oss skriva journaler, diktera och ta anamnes och status - den så kallade "proppen". Förvirrade tågade vi, de små
T5:orna, runt på sjukhuset i en massa kulvertar, där konstiga åkdon framföres i hiskelig fart med på tok för lite marginal till små rädda läkarstudenter. Upp för trappor och in genom gångar hit och dit. Och så plötsligt - "aha, här känner jag igen mig... fast vi går åt fel håll för att vara här..." (eller så är lokalsinnet lite satt ur spel).

Förr var man de stora T4:orna borta på BMC men nu är man längst ner på den kliniska stegen för att inte tala om hur långt bort underläkarna, läkarna, överläkarna osv känns. Men det är nog bara att vänja sig vid det. Snart har man väl lärt sig hur det funkar här och att hitta också. Då kanske man kan återvinna lite självförtroende igen!

Nu har jag äntligen haft tid att inviga en julklapp från K; taveldukar, akrylfärg och penslar... Oj, så skoj det var. Har känt mig sugen på att måla en längre tid sedan jag blivit så inspirerad av min kära och mycket skickliga syster yster. Inte för att jag kan mäta mig på den nivån, men grymt kul var det! Detta kommer definitivt att bli en av mina kära fritidssysselsättningar i framtiden.

Jag laddade upp med två uppvikta, out-of-date Världen Idag, offrade ett bigpacklock till "vad det nu heter" och slängde upp första tavelduken därpå.(Just det... palett heter det... ;). Hm... en tulpan var det tänkt att bli men resultatet blev nog snarare något från fantasins värld. Någon timme eller två tog det; sedan var spektaklet klart. Färggrannt blev det i alla fall och jag är nog rätt nöjd ändå. Kruxet med att måla är ju just det där med att man aldrig lyckas efterskapa den bild man har i huvudet. Men låter man dagarna gå lite grann, så kanske man kan uppskatta det i efterhand, när man glömt hur det skulle ha blivit...

       

     

     

                   

     

     

     

     

                    

                                           

     

     

                   
 
                                          

     

                               

                             

     

     

       

     

     

     

     

     

     

     

                             
 
                             

     

Nu har jag en grym hemlangtan! Tack och lov ar det inte mycket tid kvar har nere nu. Om 24 timmar borde jag i princip vara pa flygplatsen i Managua. Det som aterstar har ar packning, ata middag, sova, ga upp, tillbringa nagra avslutande timmar pa stranden, aka till hotellet, duscha och sen bli skjutsad till flygplatsen. Ytterligare 26 timmar efter det, far jag antligen mota Kristian igen. Tillbaks till kylan igen. Det blir underbart!

Aldrig har jag kant mig sa sprakligt handikappad nagon gang. Jag visste att de talar spanska har men jag tankte nog att lite engelska kan de nog. Men nej. Det ar sanslost. Det forstar i princip ingenting! Det gar alltsa inte ta sig fram har pa den mest enkla engelska. Nagra fa kan lite men var handledare t ex har svarat pa helt andra fragor sa manga ganger nu att vi slutat lita pa att han forstar vad vi sager... Suck. Tur att teckensprak funkar nagorlunda. Men allt gar ju inte forklara med teckensprak. Lite spanskakunskaper skulle verkligen sitta fint just nu.

Det borjade redan pa flyget hit fran Miami till Managua. Flygvardinnorna forstod att vi inte kunde spanska och sen kandes det som om de undvek oss. De fragade oss sa lite som mojligt. Andra passagerare pratade de minnsann med och fragade vilket alternativ av olika brod de ville ha. Oss gav de bara. Det var lite kul.
Igar var en annan sadan episod, som jag tror beror mest pa spraket. Vi hade kvallstjanst igar och skulle bevittna ett kejsarsnitt. Det var bara det att vi kom in nar de holl pa att sy, sa vi tankte att vi skulle vanta tills nasta. De gor kejsarsnitt pa lopande band har. Det ar mycket vanligt. Var handledare var med oss en stund men sedan lamnade han oss, (och darmed var formaga till kommunikation), for att folja de ovriga i gruppen upp for att titta pa kirurgi. Under tiden satt vi dar och vantade pa nasta kejsarsnitt. Det var bara det att personalen i princip ignorerade oss. Det var som att sitta i en film och titta pa. Den skoterska som visste att vi skulle se kejsarsnitt, tittade aldrig pa oss.
De hade for lange sedan rullat in en ny kvinna som skulle snittas men ingen gav nagra tecken till oss. Slutligen kom var handledare ner igen och da vinkades vi in. Men forsent... barnet var redan uttaget igen! Suck!

Efter tre timmars vantan fick vi sa antligen beskada ett kejsarsnitt. Det var valdigt intressant. De la epiduralbedovning och sedan kunde vi folja hur de snittade och sedan klamde och drog ut barnet valdsamt - en liten flicka pa ca 1900 g. Sedan vavde de ihop kvinnan igen. En mycket intressant upplevelse. Det blev lonen for den langa vantan.

Igar hade jag annan sand an vulkansand mellan tarna - vi tillbringade dagen pa Poneloya beach och tog lokalbussen dit, sa det var tva nya upplevelser. Den ena positiv, den andra negativ...

Kring kl 9.00 pa morgonen traskade vi, (sju tjejer) ivag over halva stan till busshallsplatsen for strandbussarna. Val framme skulle bussen precis aka men vi hann med. Det var bara det att bussen var smockfull och da menar jag inte bara att det inte fanns sittplatser, utan "staplatserna" var i princip fulla. Men har finns inget som heter att det inte gar. De tryckte in oss i bussen anda. Tack och lov hamnade jag och Asa, min rumskompis, langst fram i bussen, sa jag slapp lite av den klaustrofobiska kanslan. Jag stod precis bredvid chaufforen och Asa stod i trappan hela vagen. Bakom henne stod ytterligare ca 4 personer... De sista hangde alltsa ut genom dorren i princip... Har stangs inga dorrar! Pa det viset akte vi i 2 mil; som tur var pa en ganska bra vag och utan nagra olyckor. Hade varit livsfarligt annars. Flera ganger stannade bussen och nagra stackare som satt inklamda langt in i bussen, fick trycka sig fram for att komma ut. Tacka vet jag svenska bussar!

Naval, modan fick sin lon till sist. Framfor oss bredde en lang, bred, finsandig strand ut sig. Och dessutom med jattelite folk. Nicaragua har definitivt inte upptackt sin turistpotential an. Den har stranden var minst lika bra, som  t ex den jag och Kristian var pa i Turkiet for nat ar sen, om inte battre. Stora vagor rullade in och horisonten var andlos. Det var bara Stilla havet och himmel. Stora pelikaner flog lagt over branningarna for att kanske lyckas fanga nagon fisk. Pa en klippa var ett stort kors rest och sanden var brannhet.

Eftersom det inte fanns nagra parasoller att soka skugga under, tog vi var tillflykt till en liten strandrestaurang som hade sma palmtak att sitta under. Sen blev det bad! Det var alldeles ljummet i vattnet och ganska stora vagor. Ibland blev man rejalt overskoljd men annars var det bara harligt. 

Dagen tillbringades alltsa med att varva bad, lasning i skuggan, lite solning och framat eftermiddagen nar det blev lite molnigt, gick jag och Johanna efter strandkanten och tittade efter snackor. Oj, vad harligt! Helt perfekt temperatur. Saknade Kristian bara...

Kring 16 tog vi bussen hem igen. Den har gangen hade vi tur och fick sittplatser. Den var nog inte heller lika full som pa formiddagen for nu sag det ut att kunna vara nan decimeter eller tva mellan alla som stod upp...

Dagen avslutades pa en restaurang i Leon dar jag at pasta med vitlok, persilja och kyckling. Supergott!

Idag var det aventyrsdags. Strax efter sju pa morgonen begav vi oss ivag med en gammal gul skolbuss mot Cerro Negro. Det ar en av Nicaraguas aktiva vulkaner och den hade ganska manga utbrott under nittiotalet. Idag var den dock lugn... Det tog oss over en timme att aka fram till vulkanen. Vagarna var inte av basta kvalite ska jag saga... Varre an Gunnars gardesvag och skogsvagen hemma i skogen typ! Givetvis blev jag ocksa stortkissnodig, eftersom det hor till... Jag brukar bli det nar jag inte vill! Som tur var fanns det en toalett vid "basecamp".

Sa borjade uppstigningen av vulkanen. Den ar helt svart av lava och det passade ju utmarkt till mina vita skor... (Hade tyvarr ej plockat med mig gympaskorna. Men en tvatt loser det hela nar jag kommer hem...). Pa steniga, slingriga stigar tog vi oss sakta men sakert upp mot toppen. Det var lite jobbigt men vi tog pausar med jamna mellanrum. Betank att det ar runt 30 grader och ingen skugga! Det blaste dock jattemycket, sa man kande sig inte varm. Daremot behovde man dricka ofta for att inte bli uttorkad.

Val uppe gick vi runt kratern pa kanten upp till hogsta toppen. Utsikten var superb och blasten lika sa. Man kunde typ ga och luta pa sidan - sa mycket blaste det. De svarta sma stenarna piskade pa benen.
Sedan skulle vi ta oss ner igen. Det var ocksa en historia for sig. Det ar namligen sa att man kan "aka snowboard" nerfor sluttningen. Det gjorde tva killar. Vi andra "akte skidor" pa skorna nerfor. Superkul!

Vi avslutade vi basecamp med en smorgas och kall lask. Sedan bar det hem igen pa de knaggliga vagarna. Jag var sa trott sa jag i princip slumrade pa bussatet liggandes! Sen kan jag tala om att det var ljuvligt att duscha av sig allt svart damm och sanera sig sjalv!

Nu har jag varit pa gynekolog-, obstretik och pediatrikavdelningen pa sjukhuset har. Vi fick bevittna en forlossning faktiskt och det var kul. Har aldrig sett det forut. Allt gick bra forutom att de fick klippa upp mamman for att fa ut barnet. Det var en snabb forlossning. Allt var over inom en halvtimme.

I ovrigt gick i mest runt och kollade pa olika patienter. Det man slas av ar den daliga hygienen... I Sverige tvattar man handerna med handsprit mellan varje patient. Det gor man definitivt inte har... Mycket ofrascht. Dessutom ar sjukhuset valdigt nerganget. Kackerlackor kryper pa vaggarna och madrasserna ar ofta trasiga... Bakteriehardar...

Sitter och svettas som en flodhast pa hotellet. Vi har siesta. Det ar sakert over 30 grader och klibbvarmt. Laaangt fran langarmade trojor och duntacken. Jag har inte gatt i nagot annat an linnen sen jag kom hit. Sa nu ar jag alltsa i Nicaragua.

Resan hit var hemsk. Mycket hemsk. Allt fungerade bra med flygen och sa men jag hade huvudvark och madde halvilla till och fran hela tiden. At jag, madde jag daligt och at jag inte, sa madde jag daligt av det ocksa. Och sa saknade jag Kristian massor! Sen denna oandliga restid. Du anar inte. Det kandes som om jag aldrig skulle komma fram. Jag tillbringade natten pa Miami flygplats och forsokte sova pa ett golv. Varje kvart ropades det ut vad klockan var och det spelades julmusik hela tiden. Dessutom var det jattekallt. Jag fros typ hela tiden. Tack mamma, for att du tipsade om att flygplatser ar kalla. Tack vare det tog jag med mig en extra troja, men det hjalpte tyvarr inte.

Men nu ar jag i alla fall framme och kanner mig relativt hemmastadd i Leon. Som sagt, sa ar det mycket varmt men vi har bra airkondition pa hotellet och det ar relativt frascht, sa det ska jag inte klaga pa. Inga insekter har tack och lov, men daremot stotte jag pa en stor kackerlacka pa en toalett pa restaurangen vi at pa igar kvall. Den krop efter min skugga och jag dansade runt dar och fick lite smatt panik. Urraburra; *rysningar*!

Lite obehagligt aventyr har vi dock haft. I sondags var jag och tva tjejer till ute och gick mitt pa blanka dan i stan. Da rakade vi mota en blottare pa motorcykel, som blottade sig for oss och sedan akte runt efter oss och blottade sig igen. Det var minnsann inte roligt. Det bar av till hotellet igen for att forsoka lugna ner kanslorna... Usch vad jag saknade Kristian da. Otackt nar man inte kanner sig saker. Nu kanns det dock okej igen. Vi gar alltid i grupp och de sager att Leon ar valdigt sakert... Naval, psalm 91...

I ovrigt har vi inte hunnit gora sa mycket an pa sjukhusfronten. I gar var en informationsdag och sen fick vi en guidad tur i Leon. Vi vandrade runt i stan ett par timmar i varmen och sen akte vi buss ut till nan kulle utanfor stan. Kroppen var typ tackt av ett svettlager och vatten gick at som smor i solsken.

Idag fick vi en rundvandring pa sjukhuset. Det ar valdigt ostadat och fullt med folk overallt. Vart finns hygienreglerna har undrar jag... Varje person som laggs in pa sjukhuset maste ha minst en anhorig hos sig hela tiden, eftersom det inte finns tillrackligt med personal. Det ska bli spannande att se hur det funkar pa kirurgiavdelningen...  Imorgon ska vi besoka gynekologi och obstretikavdelningen. Undrar om jag far vara med om min forsta forlossning da eller kanske ett kejsarsnitt? Spannande... och varmt!

Bilderna kommer nar jag kommit hem igen!